Återresa

Denna sommar har jag, maken och mina barn gjort en resa till Korea. Jag ville dels besöka min koreanska mamma som jag hittade 2006, dels ville jag visa landet för barnen. Min äldsta dotter ville gärna åka dit. Hon är fullt medveten om att hon ser lite annorlunda ut och har börjat kalla sig för halvkorean. Jag tyckte därför det var dags att göra det där landet långt borta lite mer verkligt. 

Jag kände mig väldigt ambivalent inför resan. På minussidan låg att resan är lång, det är varmt i juli i Korea och att jag inte hade lyckats etablera någon egen tät kontakt med släktingarna i Korea. Dock kände jag verkligen att det här var en resa jag var tvungen att göra. Vi lever inte i evighet och jag ville att mina barn skulle få träffa sin koreanska mormor. Det fanns egentligen inget alternativ. I efterhand förstår jag inte varför jag ältade resa eller inte resa till förbannelse. Men jag har verkligen en komplicerad relation till födelselandet. Inte tu tal om saken. 

Vi reste i början av juli och stannade i Korea under två veckor. Det gick totalt sett bra. Ingen kom bort (mer än äldsta dottern lite grand...) och det känns bra efteråt. Ungefär som inför ett stort prov som man är glad för att man trots allt gick upp till. Jag kommer att resa igen. Men nu börjar själva arbetet med att bearbeta alla upplevelser. Kommande inlägg kommer att handla rätt mycket om det skulle jag tro.