Tvåhundra procent?

Det här med att vara halvkorean som min äldsta dotter ibland säger att hon är vet jag inte om jag egentligen tycker är en bra benämning. Halv är väl egentligen ingen som vill vara. Hel är ett mycket positivare ord.  Kanske bättre att säga i så fall att man är 200%, 100% svensk och 100% korean? Men det känns inte helt sant det heller. Varken jag eller min dotter är lika mycket korean som svensk. Vi kan ingen koreanska och delar inte på de värderingar som finns i Korea. Själv känner jag mig nog 90% svensk och 10% korean. Jag undrar hur det hade känts om jag hade sett helsvensk ut men varit adopterad. Skulle egentligen tro att jag hade känt mig 100% svensk. Detta för att useendet trots allt spelar roll även om jag själv inte upplever att jag särbehandlas negativt pga det.

Adoptionslitteratur

Det här tre böckerna har jag läst och tycker är bra:

• Jag önskar dig ett vackert liv.
• Many Lives Intertwined av Hyon Sook Han.
• På jakt efter Mr Kim i Seoul av Sofia French.

Lite senare ska jag förklara varför :) 

Äta ute i Korea med barn

En av de saker jag oroade mig mest för var att barnen inte skulle tycka om den koreanska maten och att vi skulle äta på i Sverige välkända hamburgerkedjor varje dag. Ungefär så blev den den första veckan eftersom vår lägenhet låg så till att man var tvungen att passera en Burger King på vägen till tunnelbanestationen. Yngsta dottern ville ha korv med bröd utan senap. Det tog en dag att lista ut hur man skulle beställa det men sedan gick det bra. Ganska snabbt tröttnar man ju dock på den menyn även om det finns något så exotiskt som pulgogihamburgare vilket är ganska gott men inte varje dag. 

Den bästa lösningen var egentligen att finna på någon food court. Där kan man beställa både hamburgare och koreansk mat. Dessutom brukade det finnas rikligt med bilder på maten så man fick en ungefärlig uppfattning om vad man beställde. 

Efter en del testande har vi kommit fram till att barnen gillar följande rätter:

Pulgogi

Bibimbap

Japanska Udon nudlar 

Kalbi

Ingen av dessa rätter är särskilt starka om man tar bort chilipastan från bibimbapen. 

För övrigt var det väldigt lätt att gå ut på restauranger med barnen i Korea. Även på kvällarna var det inga problem utan barnen var välkomna överallt. Vi fick möjlighet att testa på rätt olika restauranger och överallt kom maten fram väldigt snabbt och det var helt ok om barnen gick runt och tittade lite. 

Språksvårigheter

Det är svårt att lära sig koreanska. Jag har pratat med flera som verkligen försökt men ändå har svårt att kommunicera i Korea. Därför antar jag att det är lika svårt för koreanerna att lära sig engelska. De borde annars vara bättre på språket eftersom så mycket tid och resurser verkar gå till studier av just engelska. I korea träffade vi på många koreaner som kunde säga några ord men mycket mer blev det inte.

Min koreanska släkt kan ingen engelska och jag kan ingen koreanska så jag har hittills skickat mina brev för översättning via SWS i Seoul. SWS är Adoptionscentrums samarbetsorganisation i Korea och det är SWS som skickar alla koreanska adoptivbarn till Sverige.

Nu har min koreanska systers familj dock upptäckt möjligheten att översätta i Facebook vilket gör att vi helt plötsligt kan kommunicera lite grand direkt med varandra. Översättningen är inte särskilt bra men man får vara glad över det som är.

Jag har gjort ett par försök att lära min koreanska men det skulle ta flera års heltidsstudier att lära sig språket bra. Eftersom jag inte har någon att prata koreanska med här i Sverige känns det inte riktigt motiverat i nuläget utan får vara tacksam för teknikutvecklingen istället.

Om koreansk ålder

När man flyger till Korea blir man genast äldre än i Sverige. Tråkigt men sant för sådana som jag som närmar mig 40. Det hela skapade en del missförstånd under resan så för att lära mig försöker jag reda ut det här och nu. I Korea är man 1 år då man föds eftersom man räknar tiden i magen. På nyår räknar man upp åldern så alla blir ett år äldre på nyårsdagen. Alltså äldsta dottern är född 30:e december 2005. Vid nyår blev hon då enligt koreansk ålder 2 år medan hon i Sverige var 0 år. Alltså kan det skilja mellan 1-2 år från den svenska åldern. Koreansk ålder räknas ut enligt formeln:

Nuvarande år - födelseår + 1 = koreansk ålder

Mina barn är alltså 2013-2005 +1= 9  och 2013-2009+1=5. Dvs de är 5 och 9 år. Inte konstigt att det gjordes stora ögon i affären när jag talade om att yngsta dottern var 3 år. Barnen köpte till slut kläder lagom för 6 och 11 åringar så det hela stämde rätt bra nu i efterhand.

Att se koreansk ut

Koreanerna själva verkar lägga stor vikt vid att se "koreansk" ut. Varje resa dit har jag fått höra att "You look Korean" och personen som säger det verkar tänka på det som något positivt. Här har faktiskt Sverige och Korea vissa likheter. Båda länderna har länge varit monokulturer där alla som avviker från majoriteten per automatik antas vara icke-svenskar respektive icke-koreaner. Här i Sverige tas jag ibland för invandrare och tilltalas på engelska eller kinesiska, särskilt faktiskt av andra invandrare. I Korea smälter jag tydligen in så länge jag inte öppnar munnen.

De flesta i Sverige tycker att mina barn ser så "asiatiska" ut. I Korea tyckte man att de såg väldigt västerländska ut. Efter att ha varit i landet och sett en del andra barn i samma ålder förstår jag faktiskt vad de menar. Mina barn har brunt yvigt hår, stora ögon och lite mer avlångt ansikte än andra koranska barn jag såg där. Dessutom var de betydligt högljuddare and stökiga än de flesta koreanska barn vilket jag kanske inte totalt sett är helt stolt över :).

Som adoptivkorean passar man inte in med majoritetsbefolkningen vare sig i Korea eller Sverige. Men jag ska inte klaga. Mina barn kommer att till utseendet avvika i båda länderna. Samhället förändras dock med resor som ger impulser utifrån. Till exempel så var förra årets Lucia som visades på SVT mörk vilket nog inte hade varit tänkbart när jag växte upp. Sådant gör mig glad. Min äldsta dotter vet att hon avviker men till skillnad från mig som barn är hon stolt över att göra det. Jag hoppas det fortsätter så.

Återresa

Denna sommar har jag, maken och mina barn gjort en resa till Korea. Jag ville dels besöka min koreanska mamma som jag hittade 2006, dels ville jag visa landet för barnen. Min äldsta dotter ville gärna åka dit. Hon är fullt medveten om att hon ser lite annorlunda ut och har börjat kalla sig för halvkorean. Jag tyckte därför det var dags att göra det där landet långt borta lite mer verkligt. 

Jag kände mig väldigt ambivalent inför resan. På minussidan låg att resan är lång, det är varmt i juli i Korea och att jag inte hade lyckats etablera någon egen tät kontakt med släktingarna i Korea. Dock kände jag verkligen att det här var en resa jag var tvungen att göra. Vi lever inte i evighet och jag ville att mina barn skulle få träffa sin koreanska mormor. Det fanns egentligen inget alternativ. I efterhand förstår jag inte varför jag ältade resa eller inte resa till förbannelse. Men jag har verkligen en komplicerad relation till födelselandet. Inte tu tal om saken. 

Vi reste i början av juli och stannade i Korea under två veckor. Det gick totalt sett bra. Ingen kom bort (mer än äldsta dottern lite grand...) och det känns bra efteråt. Ungefär som inför ett stort prov som man är glad för att man trots allt gick upp till. Jag kommer att resa igen. Men nu börjar själva arbetet med att bearbeta alla upplevelser. Kommande inlägg kommer att handla rätt mycket om det skulle jag tro.