Tankar runt det här med att vara adopterad är något som för mig kommer åter lite då och då i livet. Därav det sporadiska bloggandet. Jag håller på att omskolar mig och genomgår en mycket krävande utbildning. Nu har jag fått lite andrum och då kommer nya tankar upp på det här med adoption vilket brukar resultera i ett flitigt googlande efter information.
Nu har jag hittat en väldigt intressant skrift om adopterade. Den går att finna här: http://www.bup.se/Global/Utvecklingsarbete/Utvärdering/Glimtar/Glimtar%20från%20forskningsfronten%20Nr%2016.pdf
Ny statistik om adopterade födda på 70-talet presenteras här:
http://www.scb.se/Statistik/_Publikationer/AA9998_2014A01_BR_A40BR1404.pdf
Särskilt intressant tycker jag det är att adopterade som grupp har lägre lön, lägre utbildning, skaffar färre barn och gifter sig i lägre utsträckning än infödda svenskar. Adopterade drabbas dessutom oftare av psykiskt ohälsa.
Statistik på gruppnivå säger egentligen rätt lite om den enskilda individen men visar på intressanta tendenser. Det är problemet med statistik. Jag säger inte att statistik är oviktigt men det säger väldigt lite om hur just du eller jag känner inför det faktum att vi är adopterade.
När jag läser ovanstående rapporter kan jag förstå varför vissa jag adopterade jag träffat utryckt en oerhörd bitterhet över livet och det faktum att de är adopterade. De har tyvärr oturen att tillhöra den andel adopterade som mår dåligt. Statistiken visar ju också att adopterade som grupp går det lite sämre för i livet.
Jag tillhör den grupp av adoperade som det gått relativt bra för. För att sammanfatta min egen situation är jag gift sedan 15 år tillbaka, har två fina barn och har en sysselsättning jag trivs med. Jag har även utbildat mig på universitetet vilket väl är den koreanska drömmen och idealet. Min koreanska mamma nämnde att det var ett skäl till att jag blev bortlämnad, dvs att jag skulle få en chans att utbilda mig.
Men visst, då och då kommer tankarna runt adoptionen smygande. Det är verkligen en livslång process som jag nog aldrig blir klar med. Vem är jag själv mitt i allt det här? Jag är den jag är brukar jag säga till mig själv. Lika unik och ounik som vem som helst på den här jorden. För mig är det viktigt att leva så gott jag kan. Jag tycker att jag fått en enastående chans i livet. Alternativet i Korea hade inte varit bra för mig. Det är lätt att se nu när jag varit där. Jag är tacksam för livet och hur det har blivit. Jag tycker att jag fått så mycket och vill gärna ge tillbaka något om jag kan till andra som inte haft samma tur som jag. Vi får se om det blir så i framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar