Den där känslan av att inte duga

Det är märkligt och ologiskt. Jag är nu nära 40 år. Mitt liv är gott, jag har gjort mycket och objektivt sett varit relativt framgångsrik i livet.  Nu har jag nyss börjat ett nytt jobb i mitt nya yrke. Ett yrke som jag önskat mig ända sedan gymnasiet och fått möjligheten att skola om mig till.

Trots detta så finns ändå en underliggande misstanke och känsla av att jag inte är värdig och att inte duga. Den där känslan gör det svårt att till exempel söka jobb då jag har väldigt svårt för att få ett nej. Det är säkert jobbigt för alla men jag har fortfarande den där tendensen att vid ett nej känna att jag inte är värd något som person. Det är helt ologiskt men så känns det. För att få det jobb jag har nu sökte jag två jobb och det första fick jag nej på. Jag förstår helt och fullt varför de tog den andra kandidaten men jag tyckte ändå det var oerhört svårt att få ett nejtack. Jag har helt enkelt svårt att inte ta det där nejet som ett personligt nederlag och läser känslomässigt in massor i nejet som förmodligen inte finns där. Jag tänker just nu att det ändå kan ha något med att göra att jag är adopterad då det där nejet väcker så ologiskt mycket i mig. Kan det kanske vara erfarenheter från tidigt i livet som finns där som omedvetna minnen? Det kan ju till och med vara så att sådant som händer en i livet innan det att man har några medvetna minnen blir svårare att bearbeta då men inte logiskt kan förstå varifrån känslan kommer.

Slutsatsen är att det inte egentligen spelar någon roll hur framgångsrik jag blir. När jag var ung trodde jag att bara jag uppnår det här målen kommer den där känslan att försvinna. Så har det inte blivit riktigt. Det känns totalt sett mycket lättare nu när jag är äldre då jag har nu har mer perspektiv och erfarenhet av livet. Men oavsett kommer nog den där känslan alltid finnas där lite lurande och dyka upp vid vissa tillfällen. Att blir framgångsrik är inte lösningen för mig i alla fall. Vad som gäller är istället är att jobba med mig själv precis där jag står nu.

För övrigt trivs jag jättebra med mitt nya jobb. Dock är det ett vik vilket gör att jag snart måste söka nytt jobb. Får tyvärr obehagskänslor bara av att tänka på det. Men jag jobbar på det!

Tankar om kvällen

Tankar runt det här med att vara adopterad är något som för mig kommer åter lite då och då i livet. Därav det sporadiska bloggandet. Jag håller på att omskolar mig och genomgår en mycket krävande utbildning. Nu har jag fått lite andrum och då kommer nya tankar upp på det här med adoption vilket brukar resultera i ett flitigt googlande efter information.

Nu har jag hittat en väldigt intressant skrift om adopterade. Den går att finna här: http://www.bup.se/Global/Utvecklingsarbete/Utvärdering/Glimtar/Glimtar%20från%20forskningsfronten%20Nr%2016.pdf

Ny statistik om adopterade födda på 70-talet presenteras här:
http://www.scb.se/Statistik/_Publikationer/AA9998_2014A01_BR_A40BR1404.pdf

Särskilt intressant tycker jag det är att adopterade som grupp har lägre lön, lägre utbildning, skaffar färre barn och gifter sig i lägre utsträckning än infödda svenskar. Adopterade drabbas dessutom oftare av psykiskt ohälsa.

Statistik på gruppnivå säger egentligen rätt lite om den enskilda individen men visar på intressanta tendenser. Det är problemet med statistik. Jag säger inte att statistik är oviktigt men det säger väldigt lite om hur just du eller jag känner inför det faktum att vi är adopterade.

När jag läser ovanstående rapporter kan jag förstå varför vissa jag adopterade jag träffat utryckt en oerhörd bitterhet över livet och det faktum att de är adopterade. De har tyvärr oturen att tillhöra den andel adopterade som mår dåligt. Statistiken visar ju också att adopterade som grupp går det lite sämre för i livet.

Jag tillhör den grupp av adoperade som det gått relativt bra för. För att sammanfatta min egen situation är jag gift sedan 15 år tillbaka, har två fina barn och har en sysselsättning jag trivs med. Jag har även utbildat mig på universitetet vilket väl är den koreanska drömmen och idealet. Min koreanska mamma nämnde att det var ett skäl till att jag blev bortlämnad, dvs att jag skulle få en chans att utbilda mig.

Men visst, då och då kommer tankarna runt adoptionen smygande. Det är verkligen en livslång process som jag nog aldrig blir klar med. Vem är jag själv mitt i allt det här? Jag är den jag är brukar jag säga till mig själv. Lika unik och ounik som vem som helst på den här jorden. För mig är det viktigt att leva så gott jag kan. Jag tycker att jag fått en enastående chans i livet. Alternativet i Korea hade inte varit bra för mig. Det är lätt att se nu när jag varit där. Jag är tacksam för livet och hur det har blivit. Jag tycker att jag fått så mycket och vill gärna ge tillbaka något om jag kan till andra som inte haft samma tur som jag. Vi får se om det blir så i framtiden.